Mina föräldrar är födda och uppväxta i Irak, de hade en tuff uppväxt där mycket våld och deprission fanns i de hela. Jag kan börja och berätta hur min mamma hade de som liten. Hon föddes med sin mamma som lämnade henne när hon var 3 månader, till hennes pappas kompis  för att hon var så deprimerad och orkade inte med ett nyfött barn. Han tog hand om henne tills hon fyllde 3 år sedan gav han henne vidare till hennes pappa. Han hade en ny fru som tog hand om henne som att hon vore hennes egna dotter. När hon växte upp och blev lite äldre, och då menar jag 8 år, började hon diska, städa och hjälpa till att uppfostra hennes bonus mammas blivande barn. Varje kväll gick min mamma upp till taket (där brukade dom sova för de var så varmt inomhus) med en massa madrasser och lakan för att bädda till sina små syskon. Eftersom hon inte hade några vänner att leka med brukade hon fantisera om att de fanns flera dörrar på taket som hon knackade på för att prata med sina "grannar". flera gånger har hennes bonus mamma kommit på henne för att hon inte har bäddat klart och misshandla henne oerhört mycket. Hon kännde sig övergiven. Hennes riktiga mamma orkade inte med henne, hon tänkte mycket på hur hon hade de i sitt förflutna och hon hade inte viljan till att ge hennes riktiga barn ett liv med kärlek och trygghet. Hon blev ca 61 år. Min mamma grät i en natt inte mer. Varför? För att hennes mamma lät henne växa upp med främlingar, hennes pappa var inte där när hon blev misshandlad dag som natt för att hon ville gå ut och leka med de andra barnen.  Så han visste inte vad som pågick undertiden han jobbade i sin butik.